Piteå

1335 omnämns Piteå för första gången i en skrift men det finns spår av bosättningar redan från 1000-talet. Namnet Piteå har varit föremål för många skilda tolkningar. Gemensamt för dessa är att man utgått från att namnet från början betecknat Piteälven. Formuleringen ”en flod kallad pitu” i brevet från år 1335 klargör detta.

Under 1400-talet blev Öjebyn Pite sockens centralort då kyrkan med all sannolikhet färdigställdes. Där grundlade Gustav II Adolf den nya staden 1621. Mycket snart utvecklades en rivalitet mellan Piteå och Luleå som blev stad samtidigt. Berömd är pitebornas skrivelse från 1634 där man begär att regeringen snarast måtte ”ödelägga” Luleå, den svåraste konkurrenten inom handeln.

Sommaren1666 drabbades hela den centrala staden kring kyrkan i nuvarande Öjebyn av en stor brand och efter många tvister flyttades staden till den plats som än idag är Piteås centrum. 1700-talsskildringar av Piteå visar att boskapsskötseln var viktig och att piteborna seglade flera gånger om året till Stockholm för att sälja smör, fisk, och även djurhudar beck och tjära. Piteborna sattes också på svåra prov, tre ryska krig, plundringar, missväxt och bränder bidrog till ett missnöje. Trots detta rapporteras i slutet av århundradet att ”fickurens antal hos bonddrängarna var oroväckande stort” och att kaffet nu fanns också hos de fattiga.

1800-talet inleddes också av krig mot Ryssland. Sverige kapitulerade 1809 och länet ockuperades av ryssarna. Vid Pitsund avlossades krigets sista skott och det  hitintills det sista krigsskottet som avlossats i landet .

1810 blir Norrbotten ett eget län och 1818 blir Piteå residensstad men flyttas 1856 till Luleå.

1858 anlades länets första ångsåg i Bergsviken, tre år senare ett i Munksund och ungefär 10 år senare ett på Lövholmen och mellan 1883-86 det största i Storfors.

Trävaruhantering, handel och köpenskap, viktiga ingredienser i pitebygdens näringsliv som fortfarande är av stor betydelse i vårt århundrade även om näringslivet idag är betydligt bredare.